I Vintervikens parkstråk, bara ett stenkast från vattnet i den populära bad- och båtviken, finns bakom en inhägnad en stor och iögonenfallande anhopning av konstverk i sten och i metall. Förbipasserande brukar stanna upp på strandpromenaden och nyfiket kika in, lockade av de jättelika skulpturerna i röd granit, rostigt gjutjärn eller vit marmor. Den som tittar närmare upptäcker också mindre skulpturer. Blandningen av stilar och material fascinerar: de svarta plåtskulpturerna, de gotländska kalkstensblocken, den grönärgade bronsen, den svarta diabasen, glaset och träet, älvdalsporfyren och betongen, den krysshamrade graniten och skulpturen som är klädd med venetiansk mosaik.

Hur kom det sig att Alfred Nobels gamla dynamitfabrikslokaler förvandlades till skulptörateljéer?

I mitten av 1980-talet var platsen i förfall. Stockholms stad fann ingen meningsfull användning för lokalerna, som i stället utnyttjades av objudna gäster för diverse ljusskygga verksamheter. Samtidigt hade många av Stockholms skulptörer akuta lokalproblem. Några av dem var driftiga nog att inte bara nosa upp den perfekta platsen Vinterviken, utan också övertyga politiker och tjänstemän. År 1990 hade deras arbete burit frukt, och sedan dess fungerar denna unika arbetsmiljö för skulptur.

Den fysiskt påtagliga verksamheten ger området en puls. De varmare årstidernas hugg- och slipningsarbeten växlar med de mörka årstidernas inomhusarbeten, då det lyser även kvällar och nätter i de gamla fabrikshusens fönster.

Tittar man in i ateljéerna upptäcker man att många av konstnärerna inte enbart är skulptörer utan parallellt sysslar med exempelvis måleri, fotobaserad konst, möbelformgivning, grafisk design, teckning och arkitektur. Detta är uttryck för att den traditionella genreindelningen inte längre gäller så strängt som förr. De konstnärliga uttrycksformerna har friare definitioner och flexiblare gränser. Därför kan också skulptur i dag se ut på många fler sätt än förr.

I Vintervikens ateljéer är i dag 12 konstnärer verksamma.

Ola Sunesson